Jag möter dig där du är.
Vi går vidare tillsammans.

Jag deltog i Irinas somatiska danssession för första gången och det var en möjlighet att sjunka djupt in i min kropp. Hon höll utrymmet med kärlek och omsorg och i slutet rörde vi oss glatt i rummet och jag kunde fullt och fritt uttrycka mig själv. Jag är tacksam för upplevelsen och välsignar hennes väg.

Tack Irina för denna upplevelse, det var första gången jag provade något sådant. Ärligt talat, när jag tittade på andra videor av människor som dansar fritt, avskilda från sina tankar, trodde jag aldrig att jag kunde göra det. Jag hade känslor i början, men sedan lät jag mig vägledas av dig och bäras av vågen... det var en fantastisk upplevelse, och jag skulle gärna göra det igen.

Kära Irina, jag tackar dig från djupet av mitt hjärta för gårdagskvällen. I denna workshop upplevde jag ett djupt tillstånd av återkoppling med mig själv, med min kropp, med min andning, med nuet. Jag kände mig befriad från tyngder jag var medveten om att jag bar, och som om min kropp genom varje rörelse berättade en bortglömd historia. Det var en dans utan fast form, men full av så mycket mening. Jag tillät mig att känna frihet, sårbarhet, glädje, den råa känslan av ögonblicket. Ljuden, andetagen, kontakten med rummet och dess energi, med dig och de andra deltagarna som skapade ett tryggt utrymme fullt av tillit. Varje ljud, rytm och gest väckte en del av mig som hade suttit tyst. Jag lämnar här mer försonad, mer jordad, mer centrerad i mig själv.

Jag lyssnar på musiken från dagens session just nu. Jag känner mig förälskad. Och jag vet inte i vad. Men jag känner så mycket kärlek. Du vägledde mig så varsamt genom stegen av att koppla upp mot vad jag känner i min kropp... jag kände omsorg och trygghet. Sedan skiftet i tillstånd när jag behövde släppa det som behövde lämnas bakom. Att släppa, att säga NEJ. Ditt JA sagt med bestämdhet och upprepning så det skulle nå dit det behövde. Något anlände, något lade sig. Och det något är stort. Jag somnar idag med så mycket tacksamhet. Tack.

Jag säger det med fullständig uppriktighet att jag älskade det, det var något kraftfullt och djupt för mig. Både dansen, musiken du valde och kopplingen mellan oss. I början var jag väldigt hämmad, jag var rädd för att visa mig, jag var orolig för att verka konstig, för att bli dömd. Men du lyckades förmedla till mig och göra så att det nådde även mitt undermedvetna att det är okej, att jag är trygg och kan tillåta mig att vara jag, verklig. Jag levde de ögonblicken med maximal intensitet, jag överväldigades av hela spektrumet av känslor... och det var svårt för mig att acceptera dem. Det kändes konstigt och fel att skifta tillstånd så ofta. Jag trodde inte mycket men dansen hjälpte mig verkligen att vara ett steg närmare mitt riktiga jag och att acceptera mig själv.